Förvirrade tankar i natten...

Det som skulle blivit en tidig kväll ser ut att bli en sen natt. Jag, tystnaden, mörkret och mina tankar. Förvirrade tankar. Glada tankar och lessna tankar. Varma tankar och kalla tankar. Tankar om det som är, det som varit, och det som kommer. Tankar om ett förtroende och om ord. Tankar om mig själv och mina val. Tankar om min förhoppning om att bli en bättre människa - som verkar gå käpprätt åt helvete...

Jag trodde jag skulle bli klokare! Jag hade hoppats att livets läxa till sist ändå skulle ge mig klarheter och insikter! Att jag skulle komma ur det som var med någon slags solklar lösning på hela livspusslet!

Istället står jag här,ännu mer insnärjd i mig själv, med den gamla välkända rädslan som förlamar mig... Jag är min egen värsta fiende... Så många underbara människor jag har och har fått ha omkring mig - och jag förstör dem, förtär dem! Jag är en lismande djävul, en varulv som ler listigt och visar sina blodiga tänder, samtidigt som mitt ansikte lyser oskyldighet och mina ögon fäller tårar. Tårar för mig själv men även tårar för dem som betyder något för mig. Hur kan jag tro att jag ska bli förstådd, när jag inte ens kan förstå mig själv?

Inatt är jag benägen att ta till flykt. Flykt från mig själv. Jag vill långt härifrån - men vet att jag ändå aldrig kommer undan. Jag är fast... och jag måste stå ut med att vara mig själv, fast i mig själv... Fast i min egen komplicerade känslostormande värld, den som styr mig, den som får mig att hamna i situationer som jag inte klarar av att reda ut!

Visst kan jag tyckas starkare, så tillvida att jag inte låter paniken och gråten ta mig längre. Jag är bara tagen av sorgen - och besvikelsen över att vara ett ständigt misslyckande...