Tizzel tänker om tiden och livet..

När man går igenom olika jobbiga faser i livet, möter man - eller kanske söker sig till (medvetet eller omedvetet) - människor som har gått igenom något liknande. Det är en fin tanke det där, att människor man möter, möter man just av den anledningen att man ska lära sig något! Och i svallvågorna efter våra händelser och upplevelser försöker vi efter bästa förmåga att forma ett nytt liv. Vi försöker hitta ett sätt att acceptera, att släppa taget, att gå vidare. Ibland går det bra, ibland lite sämre. Vi vill lära oss att bli bättre människor. Vi vill kunna förlåta och bli förlåtna. Och vi längtar efter att släppa taget om sorg, skuld och skam och få bli lyckliga igen. Vi är formade av det som varit, och vi formas efter det som är - för att kunna vara i det som ska komma.

När man gått igenom något svårt är det lätt att känna sig som att man är den enda i hela världen med just den upplevelsen. Just den sorgen. Just den smärtan. När man tar sig tid att prata med andra och lyssna på andra, inser man snart att så är det inte. Vi blir alla drabbade av livet! Vi får alla vår beskärda del av det som är svårt och jobbigt.

Jag hittade häromdagen, i mina gömmor, ett poesialbum. Det är ett vackert rött skinnalbum, med lite matta, gulnade blad.

Det här albumet har tillhört min mammas moster, Bettan. Hon föddes 1897, och förblev ogift och barnlös hela livet. Hon dog när hon var nittiosju år gammal. Nittio sju år!! Nästan hundra!!! Man förstår att det hinner hända en hel del under så många år!

Moster Bettan var makalöst duktig på att rita och måla. Jag har mängder av små "alster" sparade, som hon har gjort. Hon målade på papper och på porslin. Den vackraste servisen jag äger är handmålad av moster Bettan under år 1946. Imponerande!! Så stolt jag är över att få duka med den här servisen!!!




I allafall... det här poesialbumet som jag nämnde, innehåller massor av små dikter. När jag slår upp pärmen, möter mig följande ord på vänstra sidan:
Elisabeth har tecknat och nedskrivit detta i stunder av sorg och tvivel, men även med hopp och tacksamhet för livets under.
Och på högra sidan ser jag det här:

Sedan följer, på varje blad, tankar och ord, nedtecknade av en kvinna i min historia, tillsammans med en liten illustration. Jag kan sitta länge, länge och läsa alla dessa ord. Jag inser att redan då, för länge sedan, i en helt annan tid än min, så var det precis likadant! Människor fick gå igenom sina glädjeämnen, men också brottas med sina svårigheter och tampas med sina känslor - precis som vi gör nu! I början av albumet ligger en lapp... Där har moster Bettan skrivit:
Jag vill i dag försöka leva i enkelhet, uppriktighet och lugn, övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud. En stilla bön om förlåtelse. /Bettan

Orden gör mig stum... Jag skulle vilja träffa henne igen - min gammelmoster! Jag skulle vilja sitta med henne och dricka kaffe tillsammans med henne. Jag var bara tio år när jag träffade henne sista gången. Hon bodde långt bort, och vi höll sedan kontakt bara via brev och telefonsamtal. Och nu är det många, många år sedan hon dog. Jag skulle vilja (nu, sedan jag blev vuxen) höra henne berätta om sitt liv, och om sitt livsöde. I hennes poesialbum anar jag något. Hon har varit med om saker i sitt liv som gjort så ont. Som har påverkat henne så mycket. Hade hon någon att tala med? Visste någon om hennes hemligheter? Visste någon om hennes sorg och hennes tårar?






Medan jag fortsätter mitt eget liv, små kliv i taget för att göra det bästa av allt som blivit... så tar jag till mig en del av moster Bettans ord.
Vackra ord... om livet...

Så må vi önska oss ett liv
som blir lavendeln likt
och gå i blom om sommaren
så innerligt och rikt
Men bärga under loft
då den är liden
de väna minnens doft
från kärlekstiden

Man måste böjas ändå
för att igen kunna rätas
och måste i stormen stå
om styrkan ska mätas

Bredvid all försakelses tistel
blommar en längtans mistel

Det som ska bli gemensamt
måste gro
i allt som är mycket ensamt

Se med tacksamhet tillbaka
med mod framåt
med kärlek åt sidorna
med hopp och tro uppåt

Din sorg är din egen
den tillhör blott dig
ty sorgen vill delas av ingen
Då din prövning är din
på din steniga stig
bör du ensam brottas med tingen
Men finner du glädje
i en bortglömd vrå
strö då tacksamt rosor på vägen
Ty glädjen blir dubbel
när den delas av två
ej blott ett lyckosamt slut på en sägen