Små barn små bekymmer...

När mina barn var små hade jag massor med bekymmer... Det kunde vara att de inte sov som jag tyckte de skulle sova på nätterna (=jag var skittrött), de fick inte i sig tillräckligt med mat (skulle de någonsin lära sig äta vanlig mat?), de var griniga (jag kunde inte alltid förstå varför), de hade ont någonstans (men hade inte språket så att de kunde berätta för mig var någonstans), de kunde skrika som galningar när man skulle iväg någonstans så att man blev fördröjd och genomsvettig (innan man till slut kom i väg och barnen var nöjda och glada i allafall trots utbrottet innan). Jag trodde alltså att jag hade bekymmer...

Nu har jag två tonåringar. Arton och sexton år. Det är nu först jag fattar innebörden av ordet bekymmer! Nu sover de inte alls på nätterna - de gör de på dagarna! Den ena äter precis hela tiden precis vad som helst han kommer över, den andra har krav på att det ska vara nyttig och näringsrik hela tiden! De kan fortfarande skrika som galningar när man ska iväg på något det är bara det att nu är de inte nöjda och glada när utbrottet är över. Nu surar de utav bara he...te! OM man ens lyckas få med dem...

Jag har verkligen fått lära mig att det är sant det som sägs... Små barn, små bekymmer - Stora barn, stora bekymmer!

De som säger att "det är väl bara att ställa upp klara och tydliga regler och sätta dem på plats" - har inte haft med mina tonåringar att göra! Två stycken verbala förmågor som fullständigt har oral talang att prata sig ur vilken situation som helst till sin egen fördel. Starka självständiga individer som kan prata för sig och dra fördel av allt - medan man själv står där tillintetgjord och undrar hur i hela fridens namn de där två ljuvliga bäbisarna kunde förvandlas till dessa varelser de nu är!

Jag älskar mina barn över allt annat - men ibland undrar jag .... Hur har jag egentligen lyckats (eller misslyckats) i min föräldraroll?????

Citat från okänd källa: "Det bästa med att vara gravid är att man vet var man har barnet"