TACK!!!

Liksom varje år, så bekymrade jag mig även i år över att jag skulle fylla år. Tanken på att fylla år innebär för mig att jag blir nojjig och mår dåligt av att bli äldre och rynkigare och över insikten att livet liksom rinner mig ur fingrarna. Men liksom varje år, så överraskar födelsedagen mig med att till slut bli riktigt bra! Jag är stum av förvåning när jag inser hur mycket fina små hälsningar som dimper ner överallt i från och jag känner mig oerhört tacksam och glad över att jag har så många fantastiska vänner!! TACK!!!!

Tack också underbara människor i mitt liv som överraskar med små påhitt och gåvor och blommor som får mig känna mig så speciell!!!

Jag tog ledigt vid lunch och besökte min dotter på salongen där hon praktiserar. Vilken underbar present att få bli omhändertagen och ompysslad! Klippning, slingning, hårbottenmassage, axelmassage, frans- och brynfärgning - och kaffe också! Kan man ha det bättre?

Kvällen bjöd på det jag hade önskat mig. En kväll tillsammans med mina två ungdomar och med min syster och hennes familj. Vi träffades i Domkyrkan där det skulle hållas en föreläsning/konsert med namnet "Så länge vi andas". Den 10 september är nämligen Internationella Suicidpreventiva dagen, och vi fick lyssna till Kenneth Gärdestads berättelse om brodern Ted och hur deras liv med musiken så tragiskt slutade med att Ted blev sjuk och till sist inte orkade leva längre. Men mitt i allt det jobbiga så framfördes Gärdestads vackra musik och ord och håren på mina armar reste sig! En fantastisk stund!

Efteråt gick vi tillsammans till den grekiska restaurangen i vår lilla stad där vi åt sen middag och bara var. Jag hade en helt underbar kväll!!! Att få vara tillsammans med båda mina ungdomar samtidigt har blivit en sällsynt företeelse, och i vetskapen om detta så njöt jag i fulla drag över den här stunden!

Som om inte allt detta härliga var nog, så passade jag på att ta ledigt idag med - bara för att vädret var så fint liksom! :-) Det tycker jag är en helt godtagbar anledning till att vara hemma! Efter frukost med dottern och lite kaffe på sängen tillsammans med morgonläsning här på datorn, så gör jag mig nu redo för först en promenad, sedan en tur ut i skogarna för att leta efter skogens guld.

Grattis på mig!!!

Hoppas jag får en fin och bra födelsedag!!!

September-eftermiddag

Solen sken och det var varmt och härligt. Klar luft och blå himmel! Själv hade jag gått omkring inomhus på jobbet och känt mig irriterad, orolig och rastlös hela dagen. Efter kafferasten bestämde jag mig för att utnyttja friskvårdstimmen till att komma ut i det härliga septembervädret. Jag stämplade ut lite tidigare, gick hem, snörade på mig gympaskorna och tog mig till spåret. Fem kilometer härlig löpning, som gick som en dans. Sedan två kilometers promenad, bara för att det var så härligt i skogen.

Vackert på något sätt!

Under tvåkilometerspromenaden hittade jag en vacker sten. Där var jag tvungen att sätta mig och amatör-meditera lite! :-)

Min meditationssten sedd från ena hållet

... och från ett annat håll

Nyjoggade fötter och ben! :-)

Inte så jättebra kanske..... Om slanka linjen!

Dottern har fått för sig att hålla sig på slanka linjen ett tag. Hon har tjatat på mig att jag måste handla hem lite nyttiga grejer! Jag tänkte att jag kanske borde hålla mig på samma linje ett tag jag också... Därför hade jag planerat att jag skulle åka och handla idag direkt efter jobbet. En massa nyttiga grejer så jag kunde fixa en god, slank och näringsriktig måltid ikväll, för att efter det avsluta kvällen med en lång härlig promenad.

Strax innan jag slutade jobba, kom ett sms från sonen. Han undrade om vi kunde övningsköra en liten sväng. Lycklig över detta faktum - att få en guldstund med honom i bilen - sa jag naturligtvis ja. Handlingen kunde ju vänta lite! Så vi körde alltså iväg. Det tog en god stund!

När jag senare hade släppt av honom, kom jag till slut till affären där jag fyllde en korg till bredden av nyttigheter! Det var frukter, grönsaker, keso, magert kött och lite annat smått och gott. Det tog också en god stund.

När jag kom ut i bilen och hade plockat in varorna, slog den till med full kraft... HUNGERN! Nu hade det ju plötsligt gått jättelänge sedan jag slutade jobba, och jättelänge sen jag hade ätit lunch! Nu kunde jag inte alls tänka mig att åka hem och ställa mig och laga den där nyttiga maten som skulle ta säkert en halvtimme till! Jag behövde ju mat NU! BUMS! PÅ STÖRT!

Jag styrde bilen mot Max Hamburgerrestaurang, där jag fick tag på en liten hamburgare och fyra små friterade chili-cheeze ostbollar... Jamen den HÄR slanka linjen går ju jättebra ju!!!

Nu har klockan blivit sju, och jag håller på i tvättstugan. Mycket att stå i och plocka med. Tror faktiskt jag tar och hoppar över den där inplanerade dagliga promenaden idag.

Undrar om jag kanske skulle ta och göra en liten äppelpaj till kaffet ikväll?

Sammanfattning..

Det är ganska fantastiskt ändå... hur man på en och samma helg kan hinna både vila och göra mycket. Vara hemma och vara iväg (i Kalmar och på Öland). Äta gott (mumsiga kräftor) och dricka vin. Slappa i soffan och motionera. Slappa lite till och sedan städa. Vara glad och vara lessen (när man tittar på gripande film). Vara ensam och vara tvåsam. Träffa kompisar och umgås lite med dotter. Och - och VIPS var den helgen också över!!!

Om sommar, höst, tid, livet, självkänsla - och fredag!

Jag vaknade morse och tittade ut genom fönstret. Jag konstaterade snabbt att nu har verkligen hösten kommit. Jag ägnade lång stund åt att stirra in i garderoben och klädkammaren och fundera över vad jag skulle sätta på mig. När jag väl var klädd hade jag fortfarande jeansen uppkavlade en bit upp på vaderna, och sommarskor på fötterna. Jag ställde mig vid spegeln och glodde... Kan jag gå ut så här?? Det är ju HÖST nu! Kläderna ser fortfarande somriga ut? Kanske jag borde byta? Men - om jag byter nu, och kör höstkläder redan nu, vad ska jag då ha på mig när det verkligen blir ännu mera höst??? Jag stirrade ner på benen. Konstaterade att de redan har tappat den fina solbrännan från i somras. Hmmm... KAN man verkligen gå i uppkavlade jeans och sommarskor när man börjar bli en blek-fis?? Vånda vånda!!

Det är fredag idag. Ännu en vecka har lagts till historien. Jag har längtat till den här fredagen. Min vecka har kännts lite seg, och jag har önskat bort dagarna för att fredagen skulle komma snabbare. Jag hade ett litet snack om livet idag med en kvinnlig kollega. Vi pratade om hur jobbigt det är - det där - att inse att vi ofta önskar oss framåt i tiden, fastän vi inser att livet liksom rinner en genom fingrarna. Man ser det - på sig själv, sina barn och så småningom på sina barnbarn. Man vill stanna tiden, hålla kvar den. Göra det bästa av den... Men hur GÖR man??????? Alla står lika frågande! Och medan vi funderar på det, så fortsätter livet rulla på... dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år från år - och alla blir vi äldre...

Den dåliga självkänslan har gjort sig påmind vid några tillfällen under dagen. Mia Törnblom (som jag för övrigt var och lyssnade på i förra veckan - en HÄRLIG föreläsning!) har beskrivit det så bra... Känslan av att man tittar sig i spegeln och känner att man är HELT ok - till och med riktigt toppentjej. Snygg, smart, kul, humoristisk, bra på alla vis - ÄNDA tills.... det kliver in en annan människa i rummet. En människa som är ännu snyggare, smartare, kuligare, humoristiskare, och bättre på alla vis! Visst är det märkligt! Att från att vara uppe på en tia, så SMASH! ... så ligger man golvad nere på en nolla!!!! Får jobba vidare med det där...

Har varit ute på en promenad under eftermiddagen och känner att jag gott och vin kan kura ihop mig i soffan nu. Ett glas vin och en film.
Mår ganska gott - trots allt...

Stilla ro...

Tizzel tänker om tiden och livet..

När man går igenom olika jobbiga faser i livet, möter man - eller kanske söker sig till (medvetet eller omedvetet) - människor som har gått igenom något liknande. Det är en fin tanke det där, att människor man möter, möter man just av den anledningen att man ska lära sig något! Och i svallvågorna efter våra händelser och upplevelser försöker vi efter bästa förmåga att forma ett nytt liv. Vi försöker hitta ett sätt att acceptera, att släppa taget, att gå vidare. Ibland går det bra, ibland lite sämre. Vi vill lära oss att bli bättre människor. Vi vill kunna förlåta och bli förlåtna. Och vi längtar efter att släppa taget om sorg, skuld och skam och få bli lyckliga igen. Vi är formade av det som varit, och vi formas efter det som är - för att kunna vara i det som ska komma.

När man gått igenom något svårt är det lätt att känna sig som att man är den enda i hela världen med just den upplevelsen. Just den sorgen. Just den smärtan. När man tar sig tid att prata med andra och lyssna på andra, inser man snart att så är det inte. Vi blir alla drabbade av livet! Vi får alla vår beskärda del av det som är svårt och jobbigt.

Jag hittade häromdagen, i mina gömmor, ett poesialbum. Det är ett vackert rött skinnalbum, med lite matta, gulnade blad.

Det här albumet har tillhört min mammas moster, Bettan. Hon föddes 1897, och förblev ogift och barnlös hela livet. Hon dog när hon var nittiosju år gammal. Nittio sju år!! Nästan hundra!!! Man förstår att det hinner hända en hel del under så många år!

Moster Bettan var makalöst duktig på att rita och måla. Jag har mängder av små "alster" sparade, som hon har gjort. Hon målade på papper och på porslin. Den vackraste servisen jag äger är handmålad av moster Bettan under år 1946. Imponerande!! Så stolt jag är över att få duka med den här servisen!!!




I allafall... det här poesialbumet som jag nämnde, innehåller massor av små dikter. När jag slår upp pärmen, möter mig följande ord på vänstra sidan:
Elisabeth har tecknat och nedskrivit detta i stunder av sorg och tvivel, men även med hopp och tacksamhet för livets under.
Och på högra sidan ser jag det här:

Sedan följer, på varje blad, tankar och ord, nedtecknade av en kvinna i min historia, tillsammans med en liten illustration. Jag kan sitta länge, länge och läsa alla dessa ord. Jag inser att redan då, för länge sedan, i en helt annan tid än min, så var det precis likadant! Människor fick gå igenom sina glädjeämnen, men också brottas med sina svårigheter och tampas med sina känslor - precis som vi gör nu! I början av albumet ligger en lapp... Där har moster Bettan skrivit:
Jag vill i dag försöka leva i enkelhet, uppriktighet och lugn, övervinna varje böjelse till missnöje, oro, missmod, orenhet och själviskhet; öva mig i glädje, storsinthet, barmhärtighet och vanan av helig tystnad; vinnlägga mig om sparsamhet i mina utgifter, noggrannhet i mitt samtal, nit i tjänsten, trohet i det som anförtros mig och en barnslig förtröstan på Gud. En stilla bön om förlåtelse. /Bettan

Orden gör mig stum... Jag skulle vilja träffa henne igen - min gammelmoster! Jag skulle vilja sitta med henne och dricka kaffe tillsammans med henne. Jag var bara tio år när jag träffade henne sista gången. Hon bodde långt bort, och vi höll sedan kontakt bara via brev och telefonsamtal. Och nu är det många, många år sedan hon dog. Jag skulle vilja (nu, sedan jag blev vuxen) höra henne berätta om sitt liv, och om sitt livsöde. I hennes poesialbum anar jag något. Hon har varit med om saker i sitt liv som gjort så ont. Som har påverkat henne så mycket. Hade hon någon att tala med? Visste någon om hennes hemligheter? Visste någon om hennes sorg och hennes tårar?






Medan jag fortsätter mitt eget liv, små kliv i taget för att göra det bästa av allt som blivit... så tar jag till mig en del av moster Bettans ord.
Vackra ord... om livet...

Så må vi önska oss ett liv
som blir lavendeln likt
och gå i blom om sommaren
så innerligt och rikt
Men bärga under loft
då den är liden
de väna minnens doft
från kärlekstiden

Man måste böjas ändå
för att igen kunna rätas
och måste i stormen stå
om styrkan ska mätas

Bredvid all försakelses tistel
blommar en längtans mistel

Det som ska bli gemensamt
måste gro
i allt som är mycket ensamt

Se med tacksamhet tillbaka
med mod framåt
med kärlek åt sidorna
med hopp och tro uppåt

Din sorg är din egen
den tillhör blott dig
ty sorgen vill delas av ingen
Då din prövning är din
på din steniga stig
bör du ensam brottas med tingen
Men finner du glädje
i en bortglömd vrå
strö då tacksamt rosor på vägen
Ty glädjen blir dubbel
när den delas av två
ej blott ett lyckosamt slut på en sägen

Morgonbestyr

Jag duschade Tarzan, hankatten, igår. Han har en tendens till att bli lite tovig i pälsen, så ibland behöver jag ge honom en hjälpande hand med att göra honom snygg igen. Idag på morgonen var han fortfarande lite tufsig så jag satte mig ner på badrumsmattan och kammade honom i en kvart och gjorde honom riktigt tjusig.
Sen reste jag mig upp och fick syn på min egen frisyr i badrumsspegeln....
Hjälp!!!!!!!!!!!!

Obs! Inget sånt där "rufs" som vissa talar om - utan en helt vanlig
Tizzel-morgonfrisyr!
Jag vände mig snabbt bort från spegeln (för det där klarade jag inte av att titta på) och gick istället ut i köket och fixade frukost. Idag var jag så där himla bussig igen mot mig själv igen så att det blev frukost på sängen!
Jag gillar mig!

Om... om igen...

Gång på gång på gång... om och om igen... kissar de fina fina hjärtan till mig i sanden, katterna!!! Love!!!

Det får bara inte hända!!!

Den kostade mig 25 spänn... Den KAN ha kostat mig flera miljoner! Jag tog en promenad bort till centrum i eftermiddag, för att köpa en trisslott att ha med mig till kvällens symötes-träff. (Eller... symöte är det ju inte längre... bara tjejträff...). Vädret var härligt så jag stoppade ner den nyköpta lotten i bakfickan på jeansen, och gick sedan en stilla promenad Storgatan upp. Satte mig och njöt av solen en stund på en bänk, och gick sedan Storgatan ned igen. Fick för mig att känna med handen i bakfickan så att lotten var kvar... DET VAR DEN INTE!!!! Men vaff.....n!!!! Ser framför mig hur någon plockar upp lotten, glatt konstaterar att den är oskrapad... och skrapar fram MILJONVINST! För nog vore det väl troligt att den enda lott man någonsin går och tappar, nog har den där stora drömvinsten som man någon gång i livet hoppades att vinna!! Plötsligt händer det - liksom. Plötsligt hände det istället att jag tappade lotten. Plötsligt hände det att jag känner mig förbaskat snuvad på den förmodade vinsten! Plötsligt hände det att jag fick gå och köpa en lott till, för att ha med mig i kväll... Jag höll den väldigt hårt i handen medan jag moloket gick hem igen!

Sista "riktiga sommarmorgonen"?

Idag när jag vaknade, såg jag genom fönstret att det var klarblå himmel och sol. Det kändes som att det här kanske är den sista riktiga sommarmorgonen. Det är en bra bit in i augusti nu och luften har börjat bli högre och klarare. Det är lite kyligare på morgnarna och kvällarna, och lite höstdimma har börjat smyga sig på. Skolorna har börjat och semestrarna är slut. Färgerna på gräs och träd börjar ändras...
Bäst att utnyttja denna vackra morgon, tänkte jag, och väckte dottern och packade sedan raskt ihop strandgrejer, kaffe och morgonmackorna. Iväg åkte vi till en härlig liten badplats, där vi var helt själva.
Lugn! Ro! Stilla njutning!
Sista riktiga sommarmorgonen...

Ser jag ut som "Hitta.se" eller???

Tre dagar på raken har folk stannat mig och frågat om vägen!
Dag ett: Vet du var Systembolaget ligger?
(Såklart jag vet... *hrmpf*... Blev nästan lite förnärmad!)
Dag två: Vet du var Försäkringskassan finns?
(Japp, den ligger bara runt hörnet där....)
Dag tre - idag: Vet du var Vandrarhemmet på Xxx-gatan ligger?
(Japp - jag visste det med!)
Ser jag ut som "Hitta.se" eller???
Men jäklar vad trevlig jag är när jag dirigerar alla dessa vilsna själar! Jag är en riktig "hedersknyffel"! :-D

Inte!!!

Kom hem efter en 1,5 timmes lång promenad och funderade allvarligt på att börja röja i den kaosartade klädkammaren..... Men gissa vad!
Jag lät bli!!! :-D

Minns tillbaka...

Vissa saker sätter sig för evigt kvar i minnet! Som den gången lille sonen, då fyra år, kom fram och sa:
"Mamma - gissa vad jag tänker på?"
Jag drog till med några gissningar, som naturligtvis var fel.
Till slut sa jag: "Du måste ge mig en ledtråd!"
Sonen: "Den är vit."
Jag (funderar...): "Nää... jag vet inte vad det kan vara - vad är det?"
Sonen: "Det är ju BATMAN!!!!!"
Jag: "Batman??? Men, han är väl inte vit?"
Sonen (som suckar uppgivet över sin korkade mamma...): "Jomen - han har ju SNÖÖÖÖ på sig!!!"