När jag kom hem från jobbet hade jag verkligen tänkt ta på mig promenadskorna och ta en lång runda. Men när jag väl kom innanför dörren var det som om all luft gick ur mig. Tanken på promenad kändes inte alls lika lockande längre. Däremot såg sängen väldigt inbjudande ut! La mig därför ovanpå överkastet och sträckte ut mig för att bara vila ögonen lite... men somnade och sov så gott i en och en halv timme! När jag väl kvicknade till kände jag att här kan jag ju inte gå och dröna hela kvällen. Slängde därför iväg en liten förfrågan till kusinen som tillfälligt bor i huset här bredvid och undrade om hon ville haka på ner till stan och ta ett glas vin! Hon nappade, och vi promenerade bort och satte oss på en av uteserveringarna i vår lilla stad. Där blev vi sedan sittandes i nästan tre timmar!!! Något fel på talapparaten har jag inte! Och det hade inte kusinen heller!! :-)Alla dessa möten med människor... alla ord som sägs och lyssnas till... alla dessa tankar som utbyts och analyseras... Vart för de oss? Vart leder de? Hjälper de att komma vidare? Eller är de bara en del av ett evigt stampande på samma plats, här och nu, som inte alls hjälper till att ge knuff framåt. Ena sekunden så stark, säker och glad... nästa sekund så osäker, liten och eftertänksam...
Tror jag måste gå och sova på saken...
Du har en intressant blogg.
SvaraRaderaSka minsann läsa lite mer av dig.
Ha det fint!!
Alla dessa samtal ger ett djup och en mening. Du kanske inte alltid kommer vidare men du kanske kommer på djupet och får en förståelse för hur du tänker med hjälp av andra. Man kan få riktiga Aha-upplevelser såna kvällar när man löser världproblemen med en vän över en flaska vin. Och det behöver inte ens vara en vän. Jag hade ett jättebra samtal med en kvinna på tåget som jag inte ens vet vad hon heter eller vad hon gör. Vi möttes bara i restaurangvagnen och blev kvar där i 2 timmar och pratade om ditt och datt. Det samtalet satte spår i mitt huvud. Så fortsätt du och prata, dricka vin och lösa världsproblemen :o)
SvaraRaderaDet är underbart att vi kan prata med varandra och ventilera våra små bekymmer för varandra....ena gången är det du som behöver tröstas och nästa gång är det jag...
SvaraRaderaPå tal om det - var tog du vägen?
Kraam
Jag tror att orden för oss framåt. Ibland lite bakåt en stund också, då vi är små, ynkliga, känner oss otillräckliga eller så, men sedan putt framåt igen. Att vi genom att reflektera tillsammans och även ensamma lär oss vår livsläxa.
SvaraRaderaMejlar dig.
Kramar