Inte nog med att jag har ont i halsen och har feber och får ligga inne medan solen skiner från klarblå himmel, och vår lilla stad bjuder både på Vårstads-evenemang och egen Rockfestival! Min blogg - min ende sanne vän i nöden (förutom katterna) - har dessutom bestämt sig för att jävlas med mig! Plötsligt kan jag inte välja textstorlek eller färg. Jag kan inte länka till inlägg. Jag kan inte se bilder jag lägger in direkt i redigeringsläget utan ser bara en massa html-koder som jag inte begriper ett dugg av och som bara ser jätterörigt ut. Vad är det som har hänt? Vart har de gamla inställningarna tagit vägen? Varför har det ändrats utan att jag själv har gjort något? Och framför allt - hur kan jag få dem tillbaka???
Här ligger jag alltså... lite febermatt och känner mig "unken" - och undrar varför JAG... en kvinna i mina bästa år... (för det är jag väl, va??) missar hela livet utanför!!!
Jag borde vara fri och ledig. Jag borde vara ute och suga i mig av LIVET! Jag borde vara stark och glad och säker och framåt och - framför allt - LYCKLIG!
Min vackra dotter kvittrar av sin nyblivna myndighet, sitt nytagna körkort och sin nyfunna vän som har placerat fjärilar i hennes mage.
Min stilige son brinner för sina kompisar och sitt band och kan stoltsera med att ha gjort ett strålande framträdande på stadens Rockfestivalen (som tyvärr inte blev så välbesökt som de förtjänade, eftersom deras spelning låg allra först på fredageftermiddagen och folk knappt hann dit efter jobb och skola!).
Min exmake är måhända inte särskilt belåten med sina livsval, men har en god ekonomi som tillåter rejäla utsvävningar och han kan göra nya livsval nu utan att någon kan ha synpunkter på det.
Mina goda vänner lever antingen i fasta, någorlunda fungerande, relationer eller är fria och kan ta för sig utav russinen i livskakan och kör sina egna race!
Min vän som tålmodigt finns vid min sida är fri som fågeln och har inte någon att ta hänsyn till på samma sätt som jag upplever att jag måste göra, vilket gång på gång får mig att tveka över vilken riktning vi ska föra vår märkliga vänskap.
Och så till sist... Jag... Fri - men fast... medan livet utanför rullar vidare - utan mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Heeeeej Tizzel!
SvaraRaderaVad längesen det var som jag var här! *skäms så öronen blir röda*
Men nu har jag lagt till dig på min sida. :)
Stackare, inget kul att vara sjuk....jaha, så din blogg bråkar oxå! jag är så förbannad på AB som har gjort om bloggen så den är rene skiten nu!!!
Jaja, nu ska jag inte vara arg mer...:)))
KRAMMAR och KRYA på dig!
Lilla, lilla vännen...snart skiner solen igen och då är du kry så du kan ta för dej av den och värmen. Snart är det andra dagar när du får le lite från hjärtat. Det man känner just nu är inte för alltid - försök komma ihåg det just idag.
SvaraRaderaAlla har sina ruttna, skitiga och svåra dagar....de är aldrig roliga. De ska fanimej bara genomlidas och sen stryker man ett STRECK över dem. Rejält fult streck.
Snart skiner solen på dej igen vännen! Jag lovar!
Varmaste kramen
Fröken V
Hej Tizzel! Stackars dig. Det är så vackert väder och du är sjuk...förstår att allt känns trist nu.
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att du känner dig frisk imorgon. Många kramar til dig
P.S Din dotter är en skönhet. Mor upp i dagen!
Precis den känslan har jag just nu.. men jag tar dina goda råd du får här och bidar tiden.
SvaraRaderaKram kram/Lena
Ja dom där olika bitarna har du och jag diskuterat i all oändlighet och jag har fortfarande inget bra svar annat än att du är en jättego tjej men två underbara barn så du har massor att vara stolt och glad för även om det just nu är lite tungt....det vänder snart!
SvaraRaderaHa en fortsatt mysig kväll!
Kraaam
Så där känner jag ofta och brukar undra; är det verkligen så? Är det inte fast i sig själv som man egentligen är? Jag har inte svaret men det är en ständig undran jag har. Så som din exmaken har det skulle jag vilja ha *suckar* längtansfullt. Förmodar att dina barn får en del av kakan och det är ju inte dumt.
SvaraRadera