Så sagolikt vackert...

Så sagolikt vackert det var under promenaden ikväll! Där gick jag och spankulerade för mig själv - utan sällskap som jag var den här gången. Lite lugnare än vanligt tog jag kliven, på grund av en krånglande rygg.
Och medan jag gick där och tittade på färgerna och vattnet och himlen och solglittret och blommorna... så andades jag in... livet.
Tänkte på hur allt är föränderligt. Hur ingenting är som det var och inget är som det kommer att bli sen. En svindlande tanke! Och man kan inte mycket annat göra än att bara glida med... i livet...