En bild på ena riktiga otäckingar.....

Det var de här små fulingarna som har gjort att jag har mått så in i he.......te dåligt i fem dygn nu!!!! Så här ser de tydligen ut. Strep A- bakterierna! Lite lagom oansenliga för att man ska bli rädd för dem, men bakom den oskyldiga uppsynen lurar en ondskefullhet av sällan skådat slag... De här små sakerna kan nämligen göra dig riktigt, riktigt sjuk! De är otroligt svåra att upptäcka, men håll ögonen öppna och gör vad ni kan för att undvika dem! Ni vill nämligen INTE drabbas av det som jag varit drabbad av de senaste dygnen!!!

Lagen om alltings jävlighet råder i mitt liv. Efter att ha legat inne hela tiden när det pågått strålande högsommar ute, så skulle jag för första gången idag ta mig utanför dörren och gå till doktorn. Hur fint väder tror ni det är då? Inget fint väder alls! Plötsligt öppnade sig himlen och det rasade ner regn och det drog förbi ett våldsamt åskväder! De är två hundra metrarna bort till vårdcentralen och jag var där på ett kick, men var ändå dyngblöt när jag kom in. Jag fick träffa en trevlig kvinnlig läkare och berättade om hur jag hade haft det. Hon frågade om jag varit utomlands nyligen, och jag svarade att det hade jag iofs... i Italien... men (och det är här jag var lite pillimarisk) jag hade haft besök av god vän från ett land där det härjar influensor och att jag började bli lite orolig! Det tog tydligen skruv! Plötsligt fick läkaren ett mycket intresserat uttryck i ansiktet och det ställdes massor med frågor! Det antecknades och det funderades. Det ringdes infektionsklinik och det togs blodprover - och vanligt halsprov.

Nu visade det ju sig till sist, att det inte var "något värre" än en vanlig halsfluss - om än en väldigt kraftig sådan. Det blev till att göra ytterligare en utflykt i ösregnet bort till apoteket, men sen gick jag raka vägen hem och dök ner i min säng igen. Nu hoppas jag att penicillinet kommer göra under med mig inom de närmsta två dygnen!

Rättså ball!!!

Nu får det vara nog! Slutbloggat om sjukdom och elände! Åter till ordning!
Förra veckan när jag var på promenad här i min lilla stad, kom jag till en intressant plantering. Jag vet inte vad NI tycker om den här lille rackaren - men själv tycker jag den ser rätt "ball" ut!!!!! :-D
Och inte var det nog med den! Det var som man ger sig ut för att plocka trattkantareller. Ni vet hur det är... Först hittar man ingen, sen hittar man ingen... men hittar man sen bara EN - så hittar man MASSOR!!! Kolla här bara:


Fint värre var det i allafall när man såg hela planteringen i sin helhet.

Min humoristiske - eller kloke - bror!

För att avdramatisera och ta udden av mitt föregående, rent patetiska tycka-synd-om-mig-inlägg, tänkte jag avrunda helgen med att referera en del av mitt telefonsamtal som jag hade med min lillebror ikväll. Han, som många andra, bekymrar sig om min hälsa. (Tack förresten alla ni söta som hör av er från öst, väst, norr och söder, på telefon, på sms, på mail och på blogg med rara omsorger till sjuklingen - det värmer så in i norden!!! ...även om mer "värme'" just nu kanske inte är precis vad man behöver) :-)

Nå väl iallafall.... Lillebror och jag språkades vid, och jag fick väl ur mig precis hur ynklig jag kände mig ikväll när febern fortfarande inte har kommit under trettioåtta grader och hur ont jag har överallt. Då kom han med den geniala idén att jag skulle kontakta läkare i morgon för att kolla upp hur läget stod till. Eftersom jag nu tillhör den skaran som inte gärna stör läkare med små oviktiga åkommor svarade jag honom att det kan jag ju inte göra. Jag har ju bara feber - inte stroke! Jag har ju inte jätteont i halsen - den är ju bara tjock och svullen! Jag har ju inte någon dödlig sjukdom - jag har ju bara värk i hela kroppen! Skulle jag ringa och be att få komma skulle de ändå säga till mig att dricka mycket vatten och försöka få ner febern med lite alvedon och sedan ringa om det inte blir bättre. (Man har ju liksom varit med förr...)

Det är här min humoristiske bror - eller smarte- (hur man nu väljer att se det) med övertygande röst säger: "Det där är fel taktik! Du ska smyga ner till mottagningen och knacka på rutan... säga att du inte vill komma in med risk för att smitta någon... men säga att du är så orolig... för du hade besök av en väninna för ett par veckor sedan... och i det landet har dokumenterats ett stort antal kända fall av svininfluensan... och nu har du börjat oroa dig för att det just svininfluensan du har fått en släng av!!!!"
Mitt i min feberyra var jag tvungen att skratta. Han sa det på ett sådant sätt som fick mig att just i den stunden tycka att det var riktigt riktigt smart!!!!!
Tack bror!! Du fick mig att skratta en liten stund idag!!!

Ibland blir det lite föör bra med värme - även för mig!!!

De som känner mig vet att jag av naturen är en frusen person. Jag älskar värme och hatar att frysa. Jag njuter när andra pustar och stånkar och påstår att det är varmt. När andra säger att det är behagligt, går jag och sätter på mig raggsockor och knäpper på extra-elementet. Sådär håller jag på. Men nu har jag minsann fått mig en knäpp på näsan! Sverige bjuder mig på fantastisk värmebölja och samtidigt bjuder min egen kropp mig på två och ett halvt dygn med 40 graders feber!!! Hallå... här liksom tycker jag det börjar bli tillräckligt till och med för en värmedyrkare som mig!!!!!

Idag visar termometern på något bättre temperatur - "bara" 38 grader här på eftermiddagen. Jag har svettats otroliga mängder under natten och morgonen, och jag tycker jag borde känna mig iallafall lite piggare. Men kroppen verkar inte ha hängt med - för jag känner mig lika hög-febrig ändå. Jag har ont i kroppen, ont i halsen, ont i nacken, jag är yr i mössan och är fasansfullt trött!

Som om inte ovan nämnda vore nog fick mitt kylskåp för sig att skoja lite med mig! "Vill hon ha värme så tänker jag också bjuda henne på värme" tror jag att det tänkte med sitt kylskåpshuvud, strax innan det stängde ner verksamheten! Vi upptäckte det när filen var ljummen och mjölken i tevattnet var sur. Men jag orkade inte ta itu med det just där och då, utan det fick liksom vara. Därför insåg jag i går kväll att jag var tvungen, trots feberyra, att röja kylskåpet! Slänga det som förgåtts och försöka rädda det som räddas kunde. Jag fick också panik av tanken att det skulle komma en fastighetsskötare att titta på eländet, så jag var "tvungen" (trots mitt "tillstånd") att städa ur det ordentligt också! Man vill ju inte framstå som en snuskhummer!

Idag ringde jag jouren. Lite skamsen över att behöva framföra mitt ärende berättade jag vad som hänt. Jag fick besked om att jag skulle få ett telefonsamtal när jourkillarna var på väg. Jag tog med mig telefonen in i badrummet, för att inte missa samtalet, och tänkte att jag tar mig en dusch. Jag vill ju inte stå här i svett-ångor när de kommer! Jag hann inte mer än kliva ut ur duschen och svepa in mig i handduken förrän det ringde på dörren... Det var jäklar vad de var snabba!! Nu blev det fart på Tizzlan! Där stod jag med vattnet drypande utmed kroppen och håret på alla håll och kanter. Den enda trösten var att jag nu åtminstone var ren och icke illaluktande längre!!! Jag högg tag i den intillhängande morgonrocken och slängde den över min fortfarande blöta kropp, för att i nästa sekund öppna för de två vänliga männen som stod utanför min dörr och skulle komma in och checka mitt kylskåp. Jag fick ursäkta mig för mitt utseende (fan vad det är jobbigt att behöva göra det hela tiden...) och de tyckte nog jag var jobbig som stod där och nervöst rabblade ur mig min sjukdomsbild medan de snabbt konstaterade att kylskåpet mycket riktigt helt hade lagt av.

Trots att det var helg kunde de i allafall erbjuda mig ett tillfälligt lånekylskåp. Så de försvann några minuter och kom sedan tillbaka med ett litet, sunkigt skåp som jag nu får stå ut att ha stående mitt i köket tills de kan fixa fram ett nytt i veckan. (Och då får jag rysningar när jag tänker på hur det förmodligen kommer att se ut BAKOM kylskåpet när de drar fram det gamla för att kunna ställa in det nya.....)
Så här ser det ut i mitt kök just nu.....

När jag är sjuk blir jag oerhört sentimental och tycker fantastiskt synd om mig själv! Så idag ägnar jag mig mest åt att notera att jag själv får ligga inne och vara sjuk och bli blek medan "alla andra" ligger ute i solen och njuter av sol, bad, goda vänner och senare en ljummen sommarkväll. Nu sveper jag mitt fortfarande av feber fuktiga täcke omkring min kropp, fäller ännu en tår och vältrar mig vidare i självömkan.

Jag är sjuuuuuk!!!!....

Verkligen BOTTEN... att ligga med närmare 40 graders feber när det är högsommar ute... *drar täcket över huvudet och somnar om*

Jag känner mig så internationell!

Igår kväll satt jag på min balkong med två väninnor. Balkongen hade en liten smula av spansk hotellbalkong-känsla över sig! Jag åt grekisk mat och drack rosévin från Bulgarien. Ikväll har jag varit ute med ett annat tjejgäng. Vi satt på en av stadens uteserveringar och åt italiensk mat och drack italiensk öl. (Men BARA en!!!) Vi pratade om resor till Frankrike, England, Vietnam, Thailand, Norge, Italien, Peru, Sydamerika och Grekland. Det är inte utan att jag känner mig lite internationell!!!
Jag hade allt ett lite tungt huvud idag efter den mysiga kvällen igår. Vad det tunga huvudet hade för nationalitet, det vet jag inte. Och jag tänker inte lägga energi på att försöka ta reda på det heller! Jag är så tacksam för att det äntligen börjar kännas lite bättre. Och här har ni en Tizzla som är trött ikväll!!! Två kvällar på raken är för mycket för en dam i min ålder!!! :-
En balkong med spansk touche...

Grekisk mat...

Bulgariskt rosévin...

Italiensk pizza med parmaskinka...

Italiensk kall öl...

En underbar sommarkväll på balkongen... två underbara tjejkompisar på besök... ett par ljuvliga flaskor rosévin... lite hämtmat från Grekisk restaurang och så en liten skvätt rom på det. Kan det bli bättre??? Knappast!!! :-)

Tjejen i mitten, har tre barn. Dotter 12, son 10 och liten dotter 4. En kväll när 12-åriga dottern hade lagt sig... så sa hon: "Mamma - när jag blir stor vill jag va´precis som du... fast inte lika mycket rynkor!!!"

Ett kärleksfullt inlägg...

Jag har bloggat om det en gång förut... Hur jag, när jag skulle tömma kattlådan, hittade det mest perfek formade sand/kiss-hjärtat i lådan. Idag hände det igen! På morgonen när jag tog fram den lilla spaden och skulle rensa nattens "katt-resultat"... - så mötte mig den här synen... Det måste vara KÄRLEK!!!

En underbar Midsommar i självvald ensamhet!

Så var den då över för den här gången. Midsommarfton! Och trots att jag vet att det var flera som ifrågasatte mitt val över att vilja vara ensam den här dagen, så känner jag mig övertygad om att det var ett alldeles RÄTT VAL för mig i år!!! Dagen var lugn och skön och jag gick här hemma och smådonade lite. Passade på att slänga in ett par maskiner tvätt, för tvättstugan var ju helt ledig! :-) Sen kokade jag lite potatis till lunch och dukade fint till mig . Det kan man göra fastän man är ensam! Där satt jag och åt sill och nypotatis, drack vanlig öl från Konsum (helt utan snaps) och beundrade mina blommor från torget!

Under tiden jag gick där och småplockade så bakade jag även en rulltårtebotten. Det gick finfint - ända tills jag skulle tippa upp den på det sockrade smörpappret! Då tappade jag hela alltihopet i golvet!!!!! *suckar* Det var bara att slänga resterna av den förut fina bottnen i soppåsen ochsedan sätta på den glada minen och börja om. Till slut blev det iallafall en skaplig midsommartårta!! MED jordgubbar!

Framåt kvällen bestämde jag mig för att ta en promenad. Vädret hade varit så konstigt hela dagen... Tio minuter strålande sol och blå himmel med lätta, vita moln. Sedan tio minuter ösregn med halv storm! Men, tänkte jag, lite väder ska väl inte hindra mig! Jag upplevde en helt underbar timme! Min runda runt sjön i vår lilla stad, som oftast är invaderad av hur mycket folk som helst, var den här kvällen helt tom. De jag mötte kunde jag med enkelhet räkna på ena handens fingrar! Det var soligt när jag började gå, men snart tornade de mörka molnen upp sig på himlen och gav ett helt magiskt ljus som var så vackert att huden knottrade sig på mina armar!
(Dubbelklicka gärna på bilderna för att se dem större.)

Efter halva rundan slog det plötsligt om! Nu kom ett sånt där riktigt störtregn! Jag blev stående med jackluvan uppdragen över huvudet och tog skydd under ett träd. Jag beskådade regnet som fullständigt vräkte ner och slog i både vattnet och på gången där jag gick. Och jag fick plötsligt en sån lust att kasta av mig mina kläder och dansa naken där i min ensamhet i regnet!! Trots att jag var själv och det var midsommar och jag hade haft så mycket farhågor och oro innan... så kände jag just där och då att jag var ett med naturen och jag njöt!! Hade någon sett mig där med det belåtna flinet i fejjan hade de nog trott att jag var skvatt galen! :-)


Lika hastigt som regnet hade kommit - lika hastigt försvann det igen och solen trängde igenom och gav ytterligare nya anledningar för mig att knäppa av flera bilder med kameran!!

Jag kunde liksom inte få nog av himlen, molnen, ljuset, vattnet, glittret!!

Och som pricken över i:et avslutades min promenad med att få se en helt ljuvlig liten andfamilj komma gående!

När jag nästan hade kommit hem igen, ringde telefonen. Det var sonen. Sonen som jag hade försökt övertala flera gånger under dagen att komma hem till mig och snacka lite skit, eller åtminstone smaka på tårtan. Men hade han tid till det? Nej - han var ju så upptagen. Men jag hade i allafall sagt att skulle han iväg något så kunde jag köra honom! Nu skulle han iväg - och undrade om jag fortfarande kunde köra! Självklart gjorde jag det - och ännu en gång kände jag mig såå nöjd att jag hade valt att vara hemma OCH vara körbar! I all sin enkelhet var det en härlig stund där i bilen, tillsammans med min sextonåring, som skulle iväg och fira midsommar på säkert ställe tillsammans med några kompisar. Och dottern hade jag via telefon fått veta också var på säkert ställe och hade det bra. Lugn i min själ och ro i mitt hjärta!

Efter lite kvällsmat satte jag mig i soffan och slötittade på en mysig feel-goodfilm och bara myste. Senare på kvällen kom ett märkligt vemod över mig. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som triggade igång det eller varför det kom just då och där. Jag konstaterade bara att det kom. Det kommer lite då och då... jag har börjat vänja mig vid att det är så. Jag försöker tänka att det är ok. Man får känna så. Och jag vet, att behöver jag en vän som håller om, ett öra som lyssnar och ett öga som ser så finns det många för mig! Och i den vetskapen känner jag mig RIK!

Jag måste ha blivit lite midsommargalen!!!

Kan man tänka sig... det är ledig dag - och jag ställer klockan på kvart över sju!!! Allt för att komma upp och gå till torget riktigt arla på midsommaraftonens morgon!! Jag måste ha blivit lite galen... Jag som älskar att ha långa sovmorgnar när jag är ledig!
Dagen överraskade med att bjuda på härligt morgonväder. Det var blå himmel, sol och klar luft. Det var fortfarande ganska stilla på torget när jag anlände strax innan åtta. Vackert var det att gå omkring och botanisera bland alla blommor och buketter och jordgubbar!! Jag köpte ett par liter av de söta gubbarna, och dessutom två fina midsommarbuketter. En som jag tänker ställa på mitt eget köksbord, och en som jag ska skicka med syrran att sätta på våra föräldrars grav. (Både just för att det är midsommar, men även för att det är idag nio år sedan min pappa dog.)

När jag kom hem från torgrundan var det två små sötsaker som tyckte det var VÄLDIGT spännande att se vad jag hade med mig hem i korgen!!! Tarzan och Tözen satt läääänge och sniffade på de väldoftande blommorna. Kanske längtade de tillbaka till sitt förra liv, då när de var katter på landet som sprang på de gröna ängarna... Midsommarbuketternas doft fick dem kanske att minnas?


Strax ska jag släppa iväg min vackra dotter till Halmstad. Hon och några vänner ska fira där. Hon är ung, vacker förväntansfull och glad. Jag ser på henne med blandade känslor. Kärlek, stolthet, glädje - men också oro... Jag tänker på min bloggvän Granntanten som idag går igenom en jobbig dag när hon tänker tillbaka på vad som hände hennes tonårsdotter för tio år sedan. Det kan du läsa om här.

Solen som sken så fint på morgonen har nu, medan jag satt här och skrev, fått kapitulera för de mörka molnen som rullar in. Min syster, som inte mår så bra, har tillbringat natten här och ligger fortfarande och sover. Jag ska förbereda lite frukost till henne (själv åt jag tidigare tillsammans med dottern). Sedan har jag fått för mig att jag ska baka en liten liten midsommarjordgubbstårta. (WOW - vilket långt ord!!) Något måste man ju göra för att komma i midsommarstämning!
GLAD MIDSOMMAR!!!

Midsommartraditioner

Dagen före midsommarafton - och det utlovade midsommarvädret har anlänt! Är det något man med säkerhet kan kalla midsommartradition så är det väl just vädret! Man kan nästan alltid räkna med att det är likadant - nämligen rätt kallt och blött!!! :-) Och så kommer det att bli även i år ser det ut som!
Pratade med en väninna igår, som jag firat måååånga midsommaraftnar tillsammans med. Vi konstaterade att på ca 18 års gemensamt firande kunde vi minnas typ TRE midsomrar som hade haft strålande underbart sommarväder! Resterande gånger minns vi ösregn, kyla, tjocka ylletröjor, strumpor, gummistövlar, grillning under paraplyer och ätande inomhus istället för utomhus. Jag undrar om inte snapsen till nypotatisen och sillen enbart har blivit tradition i syfte att bokstavligt talat värma upp stelfrusna svenskas kropp och sinne! :-)

Små sommarklädda barn med nybundna blomsterkransar i håret är numera ett minne blott. Även så de traditionsbundna träffarna med två övriga familjer där man träffades tidigt på dagen och åt nypotatis och sill med jordgubbar till efterrätt, för att sedan bege sig ut och plocka blommor och göra midsommarstång innan det var dags för kaffe och jordgubbstårta. När barnen sedan hade somnat var det de vuxnas kväll med lite partajande, skålande och skrålande efter grillningen och till sist avsluta sommarnatten med att skönsjunga sommarvisor och svenska slagdängor vackert accompanjerat av Tizzels gitarr!
Nu är huset på landet sålt, barnen är stora, och det känns inte detsamma att träffa de där andra familjerna (eller rättare sagt paren - för de har ju också stora barn nu som firar själva på eget håll). Skilsmässan förändrade livet på många sätt men en av de största förändringarna är nog ändå att jag numera avskyr de här s k storhelgerna! Jag drar mig hellre undan i min egen lilla lya. Jag har inga krav på hur saker och ting SKA eller BÖR vara. Det får mer bli som det blir. Sen kan jag väl ändå tycka att det känns som en hädelse om jag nu skulle få för mig att äta korv och makaroner i stället för potatis och sill... så sååå långt kommer det nog inte att gå! Jag ställer nog fram min lilla bordsmidsommarstång på bordet i morgon bitti, och så kokar jag en potatis till lunchdags och öppnar en matje-burk! Och jag kommer faktiskt att köpa en liter jordgubbar också! Men jag kommer då fan inte att binda någon blomsterkrans att slänga på huvudet, och jag kommer definitivt inte att gå ut plockan några blommor och lägga under kudden!!!!

För att avsluta lite positivt kommer jag ändå att glädjas över dottern har ordnat för sig att tillsammans med kompis resa till Halmstad så hon får i alla fall fira lite. (Hon ska dock INTE sova på camping tack och lov!!!) Och jag har förhört mig om att sonen kommer tillbringa midsommar på tryggt ställe tillsammans med kompisarna i bandet, så det känns också bra. Och jag gläds åt att jag VET att jag HAR blivit inbjuden och jag HADE kunnat fira midsommar så det stod härliga till på flera stycken håll tillsammans med så goda fina vänner - om jag bara hade velat... men jag väljer faktiskt att dra mig lite undan och hålla mig för mig själv. Jag kan umgås en annan fredag istället!

Det som finns nära...

Så var dagarna med vännen från Singapore slut! Tungan känns nästan helt vrickad efter så många dagar med bara engelska, men det har gått bra! Roligt var det också också att den vackra dottern ville vara med och umgås med oss, och att hon också fick träna på engelskan - vilket hon gjorde med bravur!

När man får långväga besök gör man sitt bästa för att visa upp vad ens egen omgivning har att bjuda på. Det är konstigt... Det finns egentligen fullt med guldkorn alldeles inpå knuten, men när man bara lullar omkring i den egna vardagen ser man det inte. Det är först när man har någon på besök som man anstränger sig för att visa upp det bästa av vad vi faktiskt har här, som man verkligen inser vad vackert det är!
T ex:
Småländsk natur - och djur...

Vackra promenadvägar som avslutas med mysigt kaffestuge-besök...

... och våffla...

Besök på ett vackert gammalt slott - och på en gammal slottsruin...

Det visade sig också att vi väldigt nära där jag bor har en pub!!! :-) Där gick det fint att umgås, och dricka gott...

Det enda som var lite dåligt med puben var att det var något fel på deras klocka! Den gick alldeles för fort! Vi hann inte mer än komma dit så var det dags att gå hem! :-) Något lite hängig var jag allt på söndagen, men nu är jag i form igen!

Måndagen har rullat på hastigt, och min tidiga kväll som jag planerade blev sen - precis som vanligt! Kanske lika bra det... för annars hade jag väl fått en chock i morgon bitti om jag för en gångs skull hade fått tillräckligt många timmars sömn! :-)

Tyvärr!!!

Tyvärr så hinner jag inte alls blogga nu!
Jag har fullt upp att dricka vin och äta gottis och sitta och snacka engelska med vän på besök från Singapore!
Men - tänka hinner jag ändå! Och i tankarna finns mycket... väldigt mycket!
Och - på tal om ingenting särskilt - så önskade jag alltid att jag kunde vara som en Barbapapa när jag var liten!! :-)