Veckorna rusar. Ibland känns det som om man inte riktigt hänger med.
Men ofta stannar jag upp - och reflekterar.
Reflekterar över allt som har hänt - och allt som händer.
Stannar upp - och bara ÄR!
Är så tacksam över att jag faktiskt står på mina ben, att jag klarar mig, att jag kan skratta, att jag kan ha roligt, att jag kan må bra! Allt det här verkade så totalt orimligt - så omöjigt för några år sedan!!! Då - när livet var som allra värst, och som allra djävligast!!!
Trots att hela kroppen värker efter att jag vurpade på Lindex hala golv i måndags middag (pga hårda plastklackar på nya skor) - så mår själ och hjärta gott.
Jag har släppt bitterheten och jag kan tänka gott. Det kan fortfarande göra ont som fan... men jag KAN tänka gott!!! Och jag är inte rädd! Och jag är ta mig tusan STOLT över mig själv för det!!!
Vad härligt! Det låter hoppfullt för en som jag som oftast famlar i mörker ;-) Vet ju inte alls vad du gått igenom, men ändå...du har kommit tillbaka till ljuset igen!! Glad för din skull!
SvaraRaderaTack för din kommentar och ha en fin fredagkväll!
Jag har precis skrivit ett inlägg om hur glad jag är för det lilla. Och du ser ju ut att njuta av oktober som man ska göra. Bilden är mysig :)
SvaraRaderaJaså minsann, här har man det bra ser man! :)
SvaraRaderaJag hatar den här månaden.. och det är inte för att det är höst.. eller att vintern är på väg... det är för att man påminns hela tiden om vad man har i ryggen.. och nu längtar jag bara till november.. då det ska ske.. det stora.. det som jag väntat på sen den 14 augusti 2006.. det blir av... och jag har fått tid... och jag är så förbannat lycklig...
SvaraRaderaKram Pys